PROLOG
KORRIDOREN VAR LÅNG. Från sin plats kunde han inte se slutet på den. Bara korridor. Långa rör längs med väggarna och olika färger på golvet. Hon hade bett honom följa den röda linjen på golvet. Röd linje till röd hiss. Nu stod han och stirrade ner i golvet och kunde inte komma på hur rött såg ut.
Han svalde och försökte andas, men det gick inte som han ville. Det fanns ingen saliv att svälja och inte plats för någon luft i lungorna. För varje försök till andetag, kändes det som om han skulle explodera. Bara gå sönder i små, små fragment.
Han struntade i att försöka andas och letade istället efter den röda linjen på golvet igen. Det svajade runt honom när han stirrade ner på de olikfärgade ränderna. Blått kände han igen. Det var samma färg som på tröjan han bar.
Någonstans bakom honom öppnades en dörr. Han vän- de sig sakta om. Det var samma sjuksköterska som gått med honom ner. Han tittade hjälplöst upp på henne.
”Erik?” sa hon frågande. ”Skulle inte du åka upp?”
”Jag vet inte vart jag ska”, sa han. Orden stockade sig, som om han inte fick tillräckligt med luft. Han lät oändligt hjälplös.
Hon kom fram till honom och tog tag i hans arm. Ett vänligt leende mötte hans ansikte när hon försiktigt ledde
honom ett par meter, till tre hissar. Hon tryckte fram hissen, väntade med honom tills den kom, och tryckte på rätt knapp åt honom.
”Jag ser till att någon möter dig”, sa hon och såg så där vänlig ut igen.
Erik nickade som svar, utan att veta vad han egentligen nickade åt. Hon måste tro att jag är dum, tänkte han.
”Erik”, sa hon igen, mer uppfordrande den här gången. ”Jag kommer att komma upp till dig sen, när Helenas föräldrar sett henne klart”, fortsatte hon.
Sett henne klart. När var man klar med att se den man älskar? Erik kände sig inte klar. Han övermannades av en hastig lust att springa in till henne igen, men han behärskade sig.
”Vi ses snart”, sa sköterskan innan dörrarna gått igen.
Knappen till plan fyra lyste blått. Han tittade på skylten bredvid. Plan fyra, BB-avdelning. Plan fem, Förlossning. Hissen krympte. Väggarna rusade mot honom. Taket föll ner över hans huvud.
När dörrarna öppnades stod han på knä och grät.
